Åh, imorse när jag vaknade så kände jag bara för att gråta. Det knep verkligen till i magen när jag kom och tänka på att detta är sista veckan för Evelina.
Imorgon är vår sista jobbdag tillsammans,  den sista föralltid. Sen ska hon ut och resa i miljoner dar.
Det är så ledsamt sånt här, vem vet när vi ses igen? Vi har ju sagt att vi inte ska tappa kontakten, och att hon faktiskt bor i örebro. Så det borde ju inte vara så svårt att ta sig tid en helg. Men det kommer ju dröja hur lång tid som helst tills vi ses ju...

Men iallafalll, nu är jag ju van att se henne i princip varje dag på jobbet. Självklart har jag kul med Catrine, det har jag verkligen. Men det har varit skönt att ha någon som är i samma ålder och som man har massa gemensamt med.
Vem ska jag nu prata mat med?

Usch, jag tycker att det här är hemskt, jobbigt och framför allt jätte tråkigt. Jag skulle vilja att hon var kvar hela sommaren, ja, för tänk vilken kul sommar det skulle bli.
Ju mer tiden går här, ju fler åker hem och desto mindre blir umgängskretsen här. Snart är det bara vi fyra kvar, och alla norrmän och norskor då.

Åh!
Jag kommer sakna dig Evelina!

Puss!
Charlotte