Idag var jag på jobbet redan klockan 08.00. Allt för att göra iordning lite innan distrikchefen och Elisabeth (andra vero moda-chefen i sandefjord) skulle komma. Det var längesen jag var så nervös. Inatt har jag ordagrant inte sovit många timmar. För det första kom Caroline in till mig precis när jag somnat och frågade om hon kunde sova där.
Hon är inte den givmildaste att sova med, så det var en kamp att både få täcke och plats. Men i vilketfall så somnade jag väl till då och då. Men varje gång som jag vaknade så kändes det som om jag legat vaken hela tiden. Inte det minsta utvilad alltså.

MEN!
När hon väl kom så var hon bara trevlig. Hon sa inget neggativt. Och gav mig bara råd som jag ska tänka på. Inte saker jag har gjort fel, utan som jag ska tänka på under de här veckorna. Som är lätt för en butikschef att glömma att berätta. När hon sen gick så sa hon hejdå glatt och bad mig ringa henne om det var något jag undrade över. SUPER snäll verkligen! enligt mina tidigare uppfattningar så trodde jag att hon var en riktig häxa.

I vilket fall. Hon jag jobbar med nu, extrahjälpen. Blev väldigt ledsen idag och bröt ihop. Hon tycker att det är jobbigt med den här stressen och känner press hela tiden. Men det förstår jag, för hon är ju inte van att stänga själv och ha så här mycket ansvar. Jag vet exakt vad hon känner. Men jag kan inte bryta ihop, jag är ju den som ska stå stabilt med båda fötterna på jorden och säga att allt löser sig.


Det jag mest är orolig för är nästa vecka, då ska jag göra om ALLA fönstrena och alla skyltdockor och sätta på foliet själv. Sen den 3, på måndagen så ska vi ha varetelling själva. DET mina vänner, det är de två saker som gör att det kniper sig i magen på mig. Jag vill bara att de här veckorna ska rinna iväg. Jag vill verkligen det.

Mamma skulle ringa också, men vad hände med det? Min mobil har varit tyst väldigt länge nu. Uppskattas ej!

PUSSSS!
Charlotte