Jag har skrivit om en den här vännen så många gånger. Hon har funnits vid min sida länge, alldeles för länge egetnligen. Men som mamma säger så kan jag bli lite för personlig här, så jag tänker kalla den här vännen för "henne/hon". Inga namn ska nämnas.
Jag har skrivit om henne förut, men nu känns det som om det är dags igen.

Vi lärde känna varandra i tidiga åttan. Det var precis då jag skulle förändras till den mognar jag. Jag skulle utvecklas både i kroppen och i huvudet. Mogen helt enkelt. Men det var då som jag träffade henne. Hon fick mig att se världens på ett annat sätt. Ändra mina värderingar och ändra mitt sätt att tänka och vara på. Jag tyckte att allt hon visade mig verkade intressant och jag trivdes med det livet. Jag kände mig helt enkelt bättre.

När jag sen började på gymnasiet så gled vi långsamt ifrån varandra. Det var inte ofta, men vissa kvällar möttes vi och pratade igenom gamla minnen. Jag hade lovat så många att sluta umgås med henne. Hon var inte bra för mig. Alla såg det utom jag. Jag gick på alla hennes lögner helt enkelt. 
Men det var då.... 

Men så idag, från ingenstans. Så ringer hon och påminner mig om vårat liv tillsammans. Jag vill bara förklara för henne att jag har börjat ett nytt och bättre liv, ett liv med rutiner och vanor. Men det är svårt, det känns som om hon alltid kommer finnas där. Vi har ju delat så mycket.

Min familj, och speciellt min mamma har nog låtsas som om den här vännen aldrig funnits. Att hon bara var låtsas och att jag fortfarande var Charlotte, den gamla. Men om vi alla tänker efter så minns vi henne.
Och som sagt, jag kommer nog alltid ha henne vid min sida!