Så nu har jag äntligen fått mitt svarsbesked. Den här gången stod det  "antagen". Först började jag gråta (fråga mig inte varför). Tror att det var för att jag varit så sjukt nervös över vad som kommer hända. Sen ringer jag mamma,pappa och Farmor. Tror farmor var den som blev gladast. Jag nästan hörde hur hon hoppade av lycka. Och ja, Jag ska bo hos henne med hennes goda mat.

Jag är ju självklart glad för att jag kom in, och att jag vid 23 års ålder är färdigstuderad. Men det är också jävligt jobbigt att flytta ifrån allt det här. Jag har ändå bott här i ett år. Jag har lärt känna så sjukt mycket nya männískor, som jag vet att jag inte kommer se igen (på grund av avstånd). Det är så avslappnat här, alla umgås med alla. Det är inga gäng och inge som ser ner på varandra. Jag har bott med fem stycken ungdomar i över 365 dagar.
Nu ska jag flytta hem till pappa och bo med han och Magareta.
Jag vet att jag kommer bli galen i början.

Det är klart att jag är glad över att få träffa alla karlstadsbor igen. Umgås med Karlstad i sig. Allt som man kan ut och in. Men jag vet att jag æven kommer bli trött på Karlstad efter några veckor.

Men sandefjord finns väl kvar antar jag. Det finns många många människor som jag har lärt känna här som jag aldrig kommer glömma. Jag kommer gråta så sjukt mycket på min avskedsfest.

Usch!
Ska jobba nu, och sen kommer pappa och sen blir det inflyttningsfest.
PUSS!
charlotte