Efter att skrivit det senaste inlägget så bestämde jag mig för att ta mig i kragen och be om ursäkt. Jag har inte vågat gjort det innan, och det var inte själva förlåtet som var det svåra. Det svåra var vilket svar jag skulle få och om jag ens skulle få ett svar tillbaka. Både han och jag sa mycket som är svårt att förlåta. Ni vet ju själva hur det är när man är arg,besviken eller ledsen. Man tänker inte på vad man säger och bara öser ur allting

Jag och en av mina bättre vänner har varit osams om en egentligen jätte onödig sak, ett missförstånd. Det slutade iallafall med att vi båda sa att vi skulle lämna varandras liv och låtsas som vi inte kände varandra. Jag försökte med det i några veckor, men kom snabbt fram till att jag saknade honom. Så idag tog jag modet till och bad om ursäkt och jag fick ett lika ursäktande mail tillbaka. Vi båda ångrar allt vi sagt och vi kom fram till att en sån sak inte skulle förstöra vår vänskap. Att vår vänskap var starkare och viktigare än så. Vi sa att vi skulle finnas där för varandra precis som förr och att vi skulle stryka ett streck över allt vi sa och radera alla hårda ord vi sa till varandra. OCH ingen kan förstå vilken lättnad det är, att veta att han finns där igen för mig. Att om jag har motgångar så har jag någon mycket speciell att vända mig till. Tack Daniel för att du förlät mig! "saker & ting kommer och går, men vår vänskap består" Nu kan inte den här dagen bli bättre!
Jag är så glad så det finns inte! Ikväll ska vi hem till Maria och Peter igen och se på One three Hill också, det ska bli skoj! Sköt om er!
Puss/ C