Ni vet när man inte pratat med någon på väldigt länge, så "glömmer man bort" att sakna dom. Eller man glömmer inte, men man tänker inte på dom på det sättet. Det finns egentligen så mycket annat att tänka på här än att tänka på hur mycket jag saknar människorna som står mig väldigt nära.
Men idag efter att mamma ringt, och berättat om hur mycket hon saknar att få ha mig omkring, glad som ledsen. Att hon saknar att jag och mina kompisar sitter vid köksbordet antingen trötta eller pigga. Ja, att hon helt enkelt saknar mig.  Så kom jag på hur mycket jag saknar alla. Det finns så många som man glider ifrån genom att flytta till ett annat land.
Det finns sådana som det har blivit en helt annan sak med. Helt enkelt, det är inte detsamma.

Jag har börjat känna att de tär tungt att bo kollektivt också. Det är som alla säger, ALLA börjar kollektivt me slutar i egen lägenhet. Jag säger inte att jag ska flytta härifrån, för så illa är det inte. Absolut inte!!
Jag trivs med dom jag bor med och börjar vänja mig med lägenheten också. Men det är jobbigt att inte kunna vara ensam ibland. Och när man bor såhär så är det väldigt lätt att alla kollar upp varandra istället för sig själva.
Jag menar mig själv och dom andra, alla gör det.
Och när man själv är på dåligt humör och bara vill gömma sig så är det någon där som är helt tvärtom. Och helt omedvetet så blir man irriterad. Det är samma när man är tokglad och nån av alla kommer hem och är på dåligt humör (vilket man måste vara ibland) så drar det ju ner ens eget humör.
jaja! man lär sig av det här.
Jag kan också säga att det är jävligt mysigt och bo såhär, att man alltid kan sitta tillsammas i vardagrummet och se på film och ha det korsligt. :-)

Jaja, ska kila nu.
puss/c