Jag kan rakt på sak säga att jag inte är den perfekta. Jag är inte perfekt och beter mig inte perfekt. Men ändå har jag alltid sett min familj och mina vänner som perfekta och jag har alltid kännt mig lyckligt lottad. Lyckligt lottad som har det här perfekta livet, vilket jag faktiskt har.
MEN trots all denna lycka, så har även jag motgångar. Och efter att haft ett sånt fördundrandes bra liv så känns det som en smäll i annsiktet när dessa motgångar kommer.
Efter ett samtal av någon som står mig nära hjärtat så brister jag direkt, är jag svag?
jag vet faktiskt inte.... men i sådanahär situationer så känner man att man bara vill lägga sig och sova och glömma allt man hört. Och förhoppningsvis så var allt bara en dröm dagen efter. ja, tänk om det vore så lätt?

Tack för mig.
Charlotte