jahapp, då sitter jag här igen, i min så kallade säng. Ryggen har redan börjat värka så jag vet inte hur det här ska gå.
Men men, självklart är det som jag sa. Det är nu jag börjar sakna igen, sakna allt jag har glömt bort at sakna tidigare.
Det är fan inte bra att åka hem såhär länge, man blir för bekväm med att var "arbetslös" och att ha all tid över.

Men jag är iallafall glad över att jag hann träffa så många och allt, nästan, var som vanligt. Det märktes inte att vi inte setts på några månader.
Jag är jävligt otaggad till att jobba på parken imorgon dock, jag vill bara tjäna pengar utan att göra någoting. Tänk vad skönt det vore.

Det är sjukt, jag sitter med gråten i halsen och tänker på allt. Allt jag saknar och alla jag vill träffa, men inte kommer träffa på jätte länge.
Nu ska jag sluta. Första kvällen "hemma" igen kan inte börja med tårar. Det funkar inte så. Jag är för mesig, för hemmakär, för bekväm.

jaja.
Natta!
Charlotte