Hej!
Enligt mina tidigare planeringar så skulle jag vara hemma i Sandefjord nu, men Ikke. Jag stannar här i karls-stad fram till onsdag. Börjar ju som sagt inte jobba förens på torsdag. Så varför sitta hemma i sandefjord och ruttna?

Nu närjag har varit hemma såhär mycket så känns det som om jag har börjat om. Att all den jävla ångesten och all hemlängtan som jag hade i början kommer att komma tillbaka. Det var som en sten mot hjärtat varje natt. När jag skulle lägga mig och inte kände mig hemma, inte trivdes med min situation. Jag orkar inte det igen faktiskt.
Jag orkar inte att ringa mamma och pappa varje dag, för att få en bekräftelse om att de fortfarande är nära, fast långt bort.
jaja, Det är väl sådana här faser i livet som man lär sig som mest. Lär sig hantera situationer som man helst vill missa.

Gårdagen hade en trevlig början, jag, albin,fidde och johanna i lägenheten i stan. Sen skulle vi på Afasi, men tyvärr blev en i mitt crew utkastad pga. att den var för onykter. Jag fick då snällt gå in och krångla med att hämta dens jacka och dyrligt.
Efter att sedan lett upp den till lägenheten och låst dörren så kunde jag gå tillbaka. Kommer PRECIS när de ska börja, bara det att jag tappat bort varenda person som jag kom dit med.
I vilket fall hittade jag några av mina närmare vänner trots allt, och njöt av stämningen tillsammans med dessa.
Det var mycket roligt folk, folk som jag inte sett på längre. Och folk som jag saknat.

I vilket fall, Nu väntar jag på att killarna ska komma hem, efter en innebandy dag. De tränar för mycket, usch.
Jag har ätit pizza jag, det var mer värt.

Puss!
Charlotte