Jag är så otroligt glad för allt jag fått, lärt mig och känt. Jag har en klump i magen men inser samtidigt att just nu att det kanske är det bästa. Jag hoppas att allt vänds om tillslut.
Jag vet inte riktigt vem jag är nu, och jag vet inte hur jag ska klara allt. Jag vill inte blunda, för då börjar jag tänka. Jag vill inte sova, för sängen är för stor.
Just nu tänker jag för mycket och sårar mig själv. Jag vet inte vart jag ska ta vägen.