Jag tog bort förra inlägget, för jag insåg att det kunde tas på helt fel sätt. Jag använder bara bloggen för att skriva av mig, så det kan verka värre än vad det är när jag skriver.
Jag har alltid skrivit av mib bättre än att prata av mig, jag får liksom svårt att förmulera mig.
Men jag längtar på ett sätt tills jag kommer hem, till all rutin.
Men det finns även saker som gör att jag blir kvar här en vecka till.
Ett stort tack till Linnea för varje timme, varje dag i telefon - snart ses vi igen!

Jag saknar tjejerna där hemma, och tro inget annat. Jag är egentligen inte rädd för något, men ibland känner man sg bara ensam. Och det tror jag att de flesta gör!
Men i karlstad är jag alltifrån ensam, det vet jag.

Puss till Jesper också.

Världens töntigaste inlägg. Nu ska jag ut i regnet.