Nu är det slut på allt deppande. Jag pallar fan inte det mer, jag tar tag i allt nu och slutar att tycka synd om mig! Så, nu är det inte synd om mig längre, och ska jag grina så kan jag göra det när ingen ser.

Tänkte skriva lite om ett djur, nämligen djuret Katt.
Jag förstår verkligen inte tjusningen med att ha en sådan. Fine, det kan vara mysigt när de hoppar upp och lägger sig o spinner på bröstet. Men vafan, sen då? Dom är ju HUR opålitliga som helst, eller de gör väl mest som dom vill. Dom är ju i princip farliga, ni vet när de sätter igång och börjar leka.
Utekatter drar in möss och liknande för att visa upp, hur vidrigt är inte det?

Inatt när jag skulle gå o kissa så började en av katterna leka med mina fötter, vad gör man? - jo, jag skrek på Micke. Han fick ropa bort kattfan.
Sen idag när jag pluggade, och var helt ensam. Så kom samma katt och hoppade upp på bordet och började "kela" med mig. Sket fullständigt i att jag bad den att hoppa ner och inte kliva på mina papper. Eftersom att jag inte vågade kasta ner honom och att han följde efter mig vart jag än gick. Så gick jag bort till restaurangen och hängde.
Helt enkelt. Katter är äckliga djur!!!
(JA, jag har varit rädd för katter i hela mitt liv)