jag gör så gott jag kan
men det verkar inte duga.
Jag försöker verkligen, försöker vara social, försöker hjälpa till, försöker visa uppskattning.
Alla vet att jag alltid vill prestera så bra jag kan, om inte bättre. Att jag blir besviken om jag inte klarar saker som jag vill klara och att jag har lätt att låta det gå lite för långt.
När jag har ett mål så fokuserar jag väldigt mycket på det, ett mål som jag ska klara.
När jag är inne i sådana här perioder så har jag väldigt lätt att bli ledsen och samtidigt svårt att ta kretik. Det vet du, och jag med, men ingen av oss hanterar det på rätt sätt.
Att jag reagerar så här, är nog mest för att jag faktiskt har varit väldigt bortskämd. Jag har fått allt serverat på ett silverfat, precis allt. Men när jag sen flyttade hemifrån så insåg jag att det inte kommer se ut så hela livet. Så jag blev tvungen och bli vuxen. Men nu när jag sitter här igen, i mitt gamla "barndomsrum", så är det lätt att falla tillbaka. Tillbaka till den tiden när jag fick allt jag ville och allt gjordes av sig själv.
Jag trodde att du förstod att jag visar uppskattning och kärlek när jag lägger mig på din arm, precis som när jag var liten.